Sommar med NVJ

Betande djur vid Fågelsången

På bakersta plattformen kunde jag insupa stenkolsröken blandat med naturens egna dofter som här vid bron vid Karlösa. Foto och © Jörgen Bergfors.

Färden gick nu i en vid båge öster om staden. När vi passerat under Vätövägen och förbi hållplatsen Fågelsången, gled vi in i ett landskap av dungar och hagar med lövskog och betande djur. Det gick fort nu. Loket hade ett lätt jobb med bara en resgodsvagn och tre boggivagnar. Det låga kvällsljuset gjorde att man kunde följa skuggan av tåget. Håret fladdrade och den varma sommarkvällen var fylld av alla slags dofter.

– Gå nu inte och trilla av, sa pappa och gick in till resten av familjen. Vilken känsla, jag fick stå kvar ensam!

Efter knappt tio minuter ryckte det till i vagnarna, bromsarna gnisslade. Vi saktade farten. Landskapet öppnade sig. En vägövergång passerades. Till väster vattenblänk från en till hälften igenvuxen sjö, medan en sluttning med öppen hagmark utbredde sig bakom det lilla stationshuset till höger.

Vi var framme i Gräfsta, den första stationen efter Norrtälje. Det var en liten rödmålad stuga hopbyggd med godsmagasinet.

Över allt härskade friden tills jag väcktes ur mina drömmar av en kvinna i grå dräkt, som fräste åt mig att stiga åt sidan så att hon kunde komma av. Mina försök att artigt öppna grinden misslyckades totalt på grund av nervositeten och med ett irriterat ryck slet hon upp grinden och klämde fast mig mellan grinden och det bakre räcket. Så dum jag kände mig!

Tidtabell nr 91a för Norrtälje-Älmsta och retur år 1950.

När hon med beskäftiga steg gick mot stationshuset kunde jag dock konstatera att sömmarna på hennes strumpor satt mycket snett och att de svarta promenadskorna var väldigt leriga. Rätt åt henne!

Det blev bara ett kort uppehåll och sedan bar det i väg igen. Det kunde inte ha gått mer än fem minuter, när vi på nytt saktade in, men denna gång stannade vi inte. Roslags-Bro passerades. En ödslig plats där det enda tecknet på liv var stinsen vid semaforen framför stationsbyggnaden.

Solen värmde fortfarande och jag önskade att resan skulle vara länge än, men en blick in i vagnen sa mig att så inte var fallet. Väskor lyftes ned från bagagehyllor, lillebror väcktes ur en fridfull sömn. Det mesta tydde på att det inte var så långt kvar.