Jo, nog blev det ånglok alltid. När elloket väl försvunnit rullade en magnifik maskin fram. Jag minns att jag tyckte den var enormt stor. Smalspårslok var små hade jag lärt mig av de bilder jag sett, men detta lok var ett av de största som rullat på svenskt smalspår, en av de berömda ”stortyskama” med nummer 28.
Jag kilade omkring på perrongen i väntan på att vi skulle ge oss av. Jag registrerade allt; de löjligt små strålkastarna på 28:an, alla de härliga gröngula bussarna mellan stationshuset och godsmagasinet, de väntande droskbilarna, människorna som sprang av och an, godset som lastades av och på...
Och så pappa... Äntligen återvände han från sin sedvanliga utflykt till pressbyråkiosken med en påse gröna äpplen, något som alltid hörde till resandet. Det var ständigt samma oro att han inte skulle hinna. Han hade ju hand om biljetterna. Tillsammans äntrade vi vår vagn, som nu mycket riktigt gick sist i tåget. Från den bakersta plattformen skulle man ha en härlig utsikt under färden...
Under
kraftiga ångstötar accelererade vi ut från bangården,
lämnade hamnspåret till höger bakom oss, över en viadukt
under vilken en Volvobuss med ”utmotor” just passerade (dvs. en Volvo B11,
den verkliga sinnebilden för den svenska bussen från tidigt
1940-tal).
![]() |
![]() |
![]() |